Tecken och talträning

Det är svårt att säga när en språkförsening övergår i språkstörning. När åren går och det så småningom blir ett problem för barnet att inte göra sig förstådd är det nog tal om en språkstörning.

Vi blev tidigt medvetna om att Tove hade en språkförsening. Hon jollrade aldrig som en normal bebis. Hennes överläpp blev ihopsydd först vid 9 månaders ålder och därför kunde hon inte göra normala läppljud. Till över ett års ålder var det bara ”öh” hon sa i princip.

Vid 1 års ålder fick vi veta att hon hörde dåligt och strax före 1,5 års ålder fick hon rör i sina öron. Läkaren sa då att hennes trumhinnor var tjocka och att det var fullt med vatten bakom dessa. I princip hade Tove varit halvdöv sen födseln trodde läkaren. Två månader efter röroperationen, då Tove var 1,5 år, sa hon sitt första ord: Mamma. (Ett ord som normalt kommer vid ca 10 månaders ålder.)

Ett halvår senare sa hon Pappa. Sen hände inte mycket mer. I oktober 2002, då Tove var 3 år och några månader, kunde hon i princip sju ord: mamma, pappa, eeej (hej), ack (tack), gicka (titta), mejja (mera), ijjenn (igen). Enstaka gånger hade hon sagt bebis, Ika (Erika), Injjid (Ingrid), Pippi, Emma, Emmii (Emil) och kaka.

Men Tove gjorde sig förstådd ändå – hon talade med händerna. Sen Tove var 1,5 år gammal, då vi förstod att hon åtminstone skulle bli språkförsenad, har vi lärt henne teckenkommunikation, också kallat stödtecken och tecken som stöd. Enkla tecken, precis som teckenspråk för döva, som man använder för att förstärka talet. Man utgår från barnets behov att lära sig tecken.

Relativt snabbt lärde sig Tove till exempel tecknen för hund och docka – saker som hon älskade. Dessa tecken är också enkla för en 1,5-åring att lära sig. Ju mer fingrar som är inblandade, desto större svårighet att lära sig tecknen. Tove tecknar inte ”rent” – hon förenklar jättemycket. Men hon är konsekvent och vi förstår nästan alltid vad hon vill. Och hon har avancerat efterhand.

Först tecknade hon hund för alla djur – från minsta skalbagge till hästar. Sen lärde hon sig efterhand tecknen för häst, katt, gris, kanin och får. I början tecknade hon också äpple för all frukt, men efterhand började hon försöka teckna banan och clementin/apelsin också. Vid 3,5 års ålder kunde hon 30-35 tecken som hon tecknade spontant. Ett hyfsat ”ordförråd” för en 3,5-åring.

När Tove började fyran fick vi en ny logoped som berättade om ett sätt att träna käkarna och läpparna för att bättre formulera ljud. Tove skulle bita i gummistavar, tugga tuggummi, suga i sugrör med olika motstånd och vissla i olika visselpipor. Allt skulle gå i en viss ordning, efter principen ”man måste lära sig krypa innan man kan gå”.

Nu märkte vi att det hände saker med talet! Fler och fler i vår omgivning sa spontant ”Jag förstår ju vad hon säger”. Men vi fortsatte ändå träna henne i tecken. Hon började också teckna till en klasskompis som också använder tecken.

Vid 16 års ålder pratar Tove fortfarande otydligt. Alla som känner henne förstår det mesta, men okända fattar nästan ingenting. Det är därför viktigt att lära känna henne ordentligt för att hon ska kommunicera. I okända miljöer är hon ofta helt tyst, och vill ha oss i närheten som ”tolk”.

Sen några år tillbaka har hon lärt sig att skriva, både för hand, på datorn och i sms. Även ovana personer kan förstå när hon skriver på ett papper vad hon menar. Ibland när jag inte förstår vad hon säger ber jag henne ”bokstavera” och menar då att hon med hjälp av handalfabetet ska bokstavera vad hon menar. Det ger mig ofta tillräckligt med ledtrådar för att förstå.

handalfabetet

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>