Vägen till särskolan

Vi visste ju tidigt att Tove var sen i sin utveckling eftersom hon hade varit så sjuk som bebis. Vi fick också veta att median LKG oftast var förknippad med svåra hjärnskador. När Tove var sex månader ringde jag kirurgen på Malmö sjukhus och frågade när vi skulle kallas till den första LKG-operationen, som normalt görs vid 3 mån ålder. Han svarade ”Lever hon?” Bättre var liksom inte oddsen.

Tjocka trumhinnor med vatten bakom och sent tal försämrade oddsen för normal utveckling. Vi märkte också att hon var sen motoriskt, vi hade ju storasyster Erika att jämföra med. Men vi trodde de första åren att hon skulla ”hinna ikapp”. Hon hade ju varit så svårt sjuk som bebis, och lagt all sin energi på att överleva istället för att utvecklas.

Tove började på dagis vid 1,5 års ålder och henne förskolelärare Ingrid blev hennes trygghet i tillvaron. Nästan direkt började Ingrid träna Tove dagligen enligt Karlstadmodellen – en kombination av ljud, bilder och faktiska dockor etc. Ca 15 min varje dag inledningsvis, och Tove gillade det.

Under hela dagistiden märktes det tydligt att Tove förutom språkstörningen även var väldigt sen motoriskt jämfört med jämnåriga. Skulle hon gå ett extra år på dagis eller inte? Då var det en klok specialpedagog som sa ”Om man tror att barnet hinner ikapp sina jämnåriga kan det vara lönt att låta dem gå ett extra år, men annars är det lika bra att de får följa med sina kompisar.”

Så blev det. Tove började förskoleklass i Backarydskolan, och Ingrid följde med henne som resursperson. Tove trivdes i skolan, och Ingrid gav henne den tryggheten hon behövde. Det var dock svårt för henne att förstå ”spelreglerna” i skolan, och hon kände sig allt oftare lite utanför. Hon förstod att hon inte förstod, men hon förstod inte vad hon skulle förstå.

Som till exempel när läraren höjde rösten och sa ”nu sitter ni ner i bänken och tar fram skrivboken och skriver om…” Och alla barn gjorde som läraren sa, den ena efter den andra. Först när Tove såg de andra barnen göra något förstod hon att något höll på att hända, och då var hon hopplöst efter. De gånger Ingrid inte fanns på plats fungerade det inte alls, då blev Tove bara ledsen för att hon inte hängde med.

Ingrid hade under åren parallellt vidareutbildat sig till specialpedagog, och då lärt känna personal från särskolan i Kallinge. Jag fick av henne höra att de barnen hade simundervisning varje vecka, och då frågade jag om Tove och Ingrid kunde delta i detta. Jag insåg ju att de skulle vara svårt att sätta Tove i en vanlig simskola, så jag såg en chans helt enkelt.

Så Ingrid och Tove åkte till Kallinge varje tisdag och deltog i simundervisningen. Efter ett tag tillbringade de hela tisdagen i Kallinge, åt mat där och jobbade i klassrummet. Efter ytterligare ett tag ville inte Tove att Ingrid skulle stanna kvar, hon klarade sig själv.

I den vevan gjordes en ”skuggning” på Tove. En person från kommunens resursteam observerade Tove på avstånd i Backarydskolan och i Kallingeskolans särskola. I Backarydskolan var hon osäker, strök längs med väggarna, vågade inte ta för sig, irrade runt för sig själv på rasterna etc. På särskolan tog hon plats, tog för sig, deltog med liv och lust i allt som hände. I Backarydskolan sa de andra barnen ”Tove får vara med oss och leka”. I särskolan hade hon fått flera kompisar som ville vara med henne. En enorm skillnad.

Men bor man i Backaryd så går man i Backarydskolan, så valet var inte lätt. Vi ville inte kapa banden, ge upp hoppet om att hon skulle komma ikapp, få kompisar på hemmaplan.

Vi utökade i alla fall till särskolan två dagar per vecka, tisdagar och torsdagar, och det gick jättebra. I särskolan hade de en helt annan kompetens, och den struktur som Tove så väl behövde. Hon älskade sin skola och sina fröknar Viola, Cissi och Ankan.

Från fjärde klass kapade vi banden. Backarydskolan kunde inte ge oss den hjälp hon behövde helt enkelt. Det var uteslutet att kunna kräva resursperson som kunde stödtecken till exempel, de hade ju sina LAS-listor att ta hänsyn till. Tove blev väldigt väl omhändertagen i Backarydskolan, men hon utvecklades inte.

Jag tror på inkludering, men det får inte vara till vilket pris som helst. Personalen på särskolan har helt naturligt en helt annan kompetens eftersom de har så många elever med vitt skilda behov, på särskolenivå. Att kräva att en lärare på en byskola ska ha den kompetensen är orimligt. Risken är då stor att ingen får den hjälp de behöver.

Så i vårt fall var särskolan det bästa som kunde hända Tove. Där fick hon en tillhörighet med andra som hon identifierade sig med. På en särskola har alla barn problem med något, så toleransen är enormt hög för det ”annorlunda”. Alla behöver en grupp.

Nyligen började Tove gymnasiesärskolan i Sjöarp, och det verkar riktigt bra :) Där ska hon gå kommande fyra år, på det individuella programmet. Underbar miljö, liten skola, hög personaltäthet, eget tillagningskök – det blir kanon!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>